MORIMS STEN

Ur Dex Legendarium och Färdebok

Alla som hade sett den hade känt sig dragna till den utan att veta varför. I dess sfär hade de sett sig själva förstorade eller förminskade. Deras speglingar hade kommit och gått. De hade dårats av den. Skrattat och gråtit. Men de visste intet om stenen eller dess ursprung. Aldrig ställde de sig den frågan. Själv hade han roats av deras förvridna uppenbarelse. De sökte få rätsida på en krum värld. Det fanns inga raka linjer i en sådan kristall. Den påminde om de bubblor där vindandarna byggde sina luftslott men av fastare karaktär. Precis som i deras sfärer kunde man vandra för evigt, ty i dess välvda inre fanns ingen början och inget slut. Man kom alltid tillbaks till den plats där man börjat utan att förstå varför.  

Han kunde stänga sig själv inne i sin kristall men inte världen ute. Han hade vredgats över att störas, de som dristat sig, hade mött sitt öde. Djupt nere i honom glödde hettan av den passion som en gång gjort honom till den han var. På den tiden hade han förvånats över hur lätt det gick att få sin vilja igenom. Men jordisk hetta skapade stelhet, förebådande den sprödhet som föll isär. Askan som blev kvar var svår att fånga. Den yrde runt vid minsta rörelse, lämnade tydligt spår av den som var närvarande. Jord och eld i ett flyktigt tillstånd som till sin karaktär lade sig i lager ovanpå varandra. Så hade hans passion svalnat och han hade begravts allt djupare i resterna av det som blev kvar.


     Likväl hade det sina fördelar. Allt oftare var han svår att uppfatta. Bakom lager av aska och år kunde han höra vad som sades utan att själv bli sedd. Askan gav honom rörelse och möjlighet till förflyttning på helt nya sätt han aldrig tidigare upplevt. Hans oseddhet och lyssnade gav ytterligare stillhet. Stillhet som var förutsättning för rörelse. Endast absolut stillhet kunde skapa absolut rörelse. Men han skulle inte kunna röra sig obehindrat förrän alla askflagor hade funnit sin rätta plats i vila.

Eller all hans förbrända kraft var bortblåst av vindens andar. Det fanns inget mellanting för att frigöra sig. Endera absolut närvaro eller total frånvaro.


De som kom och gick vid kristallen vandrade ofta i cirklar kring den. Askan avslöjade var de kom ifrån och vart de var på väg även om de själva sällan visste. Få gick tillbaka i sina egna spår. Då hade de kunnat lista ut det hela. Istället hördes bara från tid till annan deras skratt och hur de häpnade framför kristallen. Inte ens hans egen tjänare visste att han höll ögonen på dem. Trots att tjänaren svartsjukt höll sig vid stenen. Tjänaren såg till att minsta askflaga virvlade bort. Han hade till och med en speciell dans i tysthet för det, åkallande de svagaste av luftandar. Så veka att man knappt kunde känna deras närvaro, men ändå en vindil stark nog för att hålla flagorna borta. Ibland hade hans tjänare eller de som kom förbi dristat sig till att slå an en ton på den harpa som han förärats. Tonen i sig var alltid dyster men kunde ibland vara nog för att få en askflaga att falla från kristallen. Om det var tonen själv eller luftandarna som fick askflagan att falla visste han inte.


I takt med att åren gick och asklagren blev allt tjockare hade hans tjänare svartsjukt vakat vidare. I samklang med harpan påbörjade han sitt största mästerverk. Tjänaren ville aldrig avlägsna sig det allra minsta, han vakade svartsjukt och höll samma ton som alltid. Det enda som störde var hans skrapande. Men med åren vande man sig. Något som först varit en plåga blev en meningslöshet och ännu senare något man saknade när det inte hördes. På det sättet kom han också att förstå sin tjänare. 

Tankarna avbröts av droppandet från tjänarens svartsjuka blod som träffade kristallen och rann längst dess yta. Vem skulle nu hålla askflagorna borta? Den som dristat sig att döda hans tjänare hade också sett till att skrapandet upphörde utan att veta om det. Tjänaren som dött skulle nu aldrig få veta att hans mästerverk varit klart redan innan han började. Det hans svartsjuka tanke trodde sig skapa, hade redan funnits där, djupt under askan. Endast väntande på att bli framgrävt.